Lycklig är den som inte söjer över vad hon saknar,

men som glädjs år vad hon har.

Vad jobbigt då man måste hacka på allt.

När man inte ser sitt eget.

Saker som kanske inte är/var stora?

Kanske du själv gjort lika?

Men ser det inte så!

Men ändock är det så!

Rannsakning!

Vad jobbigt då man fastnar i det förflutna.

Bara hakar, mer o mer.

Ser bara mer fel med "dåtiden",

som egentlien är vad?

Bitterhet,över vad?

Vad man kan glömma är,

hur upplevdes jag?

På lika många vis som jag upllever/de det!

Så illa är det nog.

Så många gånger som jag kände mig orättvist behandlad, eller liknande.

ja lika många finns det säkert som känner/de sig så av mig.

fast man inte upplevde det så.

Bitterhet, har nog många frör mycket av.

En del verkar själv ine vilja släppa taget om den.

Undrar, varför.

Vad är de rädda för?

För sig själv?

För att tappa sitt skyddsskal?

För att erkänna, sina egna missar o beteende?

De glömmer att se nutiden, -framtiden.

Vad den kan ge.

 Eller rent av väljer att inte se den,

de väljer att vara avundsjuk, bitter och vara martyrlik..

En del kanske behöver hjälp att kunna se nu-.framtid

En del kan inte hitta knappen i sig själv.

Ja, vad vet jag.

Jag är bara en enkel norrlänning.

Men på tal om det...

Såg en dokumenär om Tsunamin.

Vilket påvisar,

vad långt bort vi kommit från moder natur.

De som klarade sig bäst,

var en ö där det var en stam av väldigt primitiva människor.

(Enligt "vi högintellektuella tekniska människor".)

De såg tecknen, förstod att vattnet skulle komma in över land,

de drog sig undan och ingen dog.

Inte en enda på denna ö dog eller blev skadad.

Tål verkligen att tänkas på.

Kram

En annan tankeställare.

Det är få som lever som de lär.

Mycket ska man svälja,

men inte allt.

När får det vara nog?

Ska vissa få husera som de vill?

Inte för min del.