Har inga andra ord att säga,

än mmmmmmmmmmmmm...

Nu måste vi starta röken,

om vi ska få något sånt gott till jul ;)

Vi har haft i saltlag,

vår egna kalkon, älg o hjort..

Vart tar den vägen :0

Idag fyller vår son 18 år.

Otroligt..

Men sant..

Det var alltså idag för 18 år sedan som han överraskade oss med att vilja komma fram,

6 veckor för tidigt.

kan inte säga att jag förstod vad som var på G.

Hur dum man kan vara.

De provade att hejda förlossningens gång i ca ett halvt dygn,

gav mig korstisonsprutor för att hjälpa honom att snabba på utveckling av lungor

8eller bli motståndskraftigare), bricanyl för att hejda värkarbetet.

vaknade tidigt på morgonen av att vattnet gått medans jag låg o sov.

Hade precis sålt bilen,

hade ju GOTT om tid att införskaffa en ny innan det var dags att få bäbis ;)

Så det fick bli liggande sjukresa in till förlossningen.

När de insåg att förlossningen inte gick att hejda längre,

så fick det gå sin gilla gång ;)

Men under natten så blev han påverkad,

hjärtrytmen sjönk,

steg lite igen för att åter sjunka.

Blev kalabalik inne i förlossningssalen,

narkosläkar, jourläkare, barnmorskor o sköterskor.

Förstod ingenting jag,

o hipp så rullades jag iväg,

massr med människor springades vid sängen.

In i en hiss,

de provade försklara men det var bara ett kackelorium av röster.

Jag sövdes kvickt,

när jag vaknade var min sambo vid min säng.

Hade ett polaroidfoto i hand,

på vårt barn.

Sambon hade hittat namnen för honom,

o så fick det bli.

Frid o fröjd var det,

ont o trött förstås ;)

var jag.

Ett katastrofsnitt hade det blivit.

2335 vägde han o var 49 cm lång,

frisk o kry...

Men det gick bara ett par timmar,

sedan kom det o ville rulla in mig till prematuravdelningen,

de hämtade min sambo som fått låna en säng att vila efter natten.

Sonen hade helt plötsligt blivit dålig,

de kunde inte säga varför,

antibiotika hade satts in, ett bredspektra, då de inte visste orsaken.

Vi gick i ovisshet väldigt länge,

vi fick prata med kurator,

där de förstökte få oss att förstå o förbereda oss för att det inte var så stor chans att han skulle överleva.

De tog uteslutningsmetoden,

först kollade de med ultraljud om det fanns någon blödning i hjärnan,

vilket de inte hittade.

vi fick hålla hans händer o fötter inne i kuvösen,

ibland fick vi hålla honom utanför,

kängrumodellen.

Han låg med allsköns apparater som pep o blinkade,

c-pap för att kunna andas.

Ja, det könns otroligt att sitta o tänka på detta,

o jobbigt samtidigt.

Men så tillslut gjorde de ett ryggmärgsprov,

jisses det gjorde ont att se.

Första blev orent,

det kom blod med,

så de var tvungen att göra om.

De fick snabbt klart för sig att det var blodförgiftning han fått,

o med det så hade det hunnit gå upp o bli hjärnhinneinflammation.

De ändrade genast medicineringen, Svarade superbra,

o på bara ett par dagar märktes skillnad.

Till nyår var vi hemma....

Underbar personal, men nu när jag sitter o skriver så inser jag hur vi stängde av,

vårat försvar klev in o blockerade.

Har egentligen inte förstått hur nära det var att vi miste vår son.

Som idag då blir 18 år,

helt frisk,

inga men...

Ja.... Vi var/är lyckligt lottade över att personalen var så duktiga o snabba att uppfatta att han blev dålig....

Kramar på er alla

Allt är över på en sekund,

men lika snabbt så glömmer man sedan bort hur snabbt något/n bara kan försvinna.

Ramlar in i det gamla invanda tänket igen.

Från ett ögonblick till ett annat så fattas helt plötsligt någon en.

Så påminner folk om att ta vara på tiden,

tiden man har o ge det bästa till varandra.

O, ja,

det är det vi måste göra.

Men vi måste påminna varandra utan att någon står där ensam o bedrövad i sin sorg.

Ville bara säga det idag.

Så var min andra dag på mitt nya jobb till ända :D

Ska nog lyckas lära mig detta o.

Men just nu eller vid 15-tiden då var mitt huvud slut.

Riktigt slut i rutan var jag.

Inser hur lite insatt jag är i detta med alla olika sorters lån jag är.

Men dett aär intressant så det ska nog gå relativt fort.

Fast det är klart,

vad är relativt då :P

Men det kommer att göra mig gott,

att arbeta vardagar,

var fjärde vecka fram till längst 18.30

Kontoret stänger,

inga sms eller påringningar om vakanser.

rean idag på vägen hem började jag fundera om jag inte skulle hitta mig något mönster o börja virka någon snygg du..

Det är stort...

Vet inte senast jag gjorde det.

Nu blev det inte så :S

Men det var för att inte garnbutiken var öppen som jag passerade.

Men nästa gång ;)

Förkylningen har inte riktigt lämnat kroppen,

tjurig o konstig bacill.

Har vandrat genom hela familjen.

Förra helgen o fram till torsdagen var kroppen illa där an.

Ingen ork, rösten förvann...

Men som de säger det som inte dödar det härdar,

så jag ser det positiva :P

Kram

Tog på mig min packning på 20 kg, klädde på mig väl då det var -17 grader ute,

tog hundarna med o började promenixa.

Självklart hade jag på mig reflexväst,

även varselbyxor med reflexer på.

Kommer en bit hemifrån o inser att jag glömde ficklampan!!!

Men vad gör väl det ;)

Tjavade på, svänger bort från väglysen o in på grusvägen.

Mörkt o åter mörkt..

Men det var skönt,

kommer 4 km hemifrån so svänger in på en skogsbilväg.

Knaggligt o mörkt.

Men det är skönt med mörker o ensamhet ute i skog o natur.

Så det fick bli 5 km innan jag vände hemåt igen.

Efter ytterliggare ett par km började jag ångra att jag gick så långt innan jag vände.

Det började kännas bra i axlar,

den 20 kg tunga packningen hängde tydligen inte riktigt väl på mina axlar o höfter.

O jag kan säga att innan jag var hemma så grät mina axlar.

Hade det varit ett par hundra meter till,

så hade nog mina ögon börjat gråta också.

När jag kom hem o tog av mig tyngden kändes det som att trampa luft..

Otäckt ;)

Men det var riktigt gott o nu ångar jag verkligen inte att jag tog den mils långa prommisen med de extra kilona.

Känns bak i låren också.

Fler såna turer blir det...

Måste bara lägga in en liten bild på våra supersöta ägg ;)

Hhaha, de var inte stora,

små söta stekta ägg ;)

o goda förstås.

När jag kom upp till hönsen efter att varit på möte med räddningstjänsten,

japp , ni läser rätt.

Jag börjar inom räddningstjänsten IGEN.

Det ska bli superkul.

Har verkligen saknat det arbetet.

Även fast man blir låst på byn var fjärde vecka.

O på jourveckans vardag är det inga problem,

då det är folkk som jobbar på byn som har jouren åt mig,

o jag har jour tillbaka.

Så jag ska bara bli fri från skiten,

alltså min tjuriga förkylning,

så jag inte faller på arbetsekg eller fysen.

Men tillbaka till min superskojiga nyhet...

Döm av min förvåning när dessa tre ligger uppe hos hönsen ;D

De var/är minsann inte stora.

O inte hade vi hunnit ge dom reden heller,

Väntade mig minst 4 veckor till innan de skulle börja lägga ägg.
det är de tre underbart fina hedemororna som har börjat leverera.

De är bara 21 veckor o det är vinter,

så jag hade ställt in mig på att få vänta ända fram emot februari innan mina första ägg skulle komma.

Ingen var/är gladare än jag.

Nu väntar jag på nästa äggläggare,

de kommer att leverera gröna ägg i lite olika nyanser,

då det är isbarblandningar jag har.

De är lika gamla som hedemororna,

men då dessa har börjat lägga redan så kan de lyckas lura med sig de andra.

Ja, det är en härlig känsla att gå ut o hitta dessa små underbart perfekta ägg :)