Finns inga ord.

När vi kom in på Ejra blev vi visade in i ett rum.

Tända ljus, en skön fäll på golvet åt Ina.

Veterinär o djurskötare var underbara.

Vi satt där med Ina ett tag.

Ina sökte kontakt hela tiden,

väldigt lugn o bara ville att jag skulle se henne.

Veterinären kom in igen,

Ina fick en spruta lugnande,

sedan fick vi vara ifred igen.

Fick vara med varandra, vara ledsen o känna hopplöshet,

samtidigt som jag var tvunen att känna att jag gjorde det för henne.

Fanns bara ett liv med ständig smärta o gradvis förämring 

med kommande skov.

Där det skulle försämras kraftigt för att eventuellt gå tillbaka lite en sväng.

Ina la sitt huud på mitt ben när tröttheten tog överhanden.

Min älskade lilla Ina.

Min sista bild på min älskade Ina

Kan ej förklara,

men du är nu ej hos mig längre.

Inte i fast form,

men i mitt hjärta,

hjärna,

luften,

tomrummet.

Finns du..

Du finns med mig..

Alltid..

En urna vi valde,

vi ska hitta en fin dag ett fint ställe,

där du ska få en plats dit vi kan gå om vi vill,

prata med dig...

Vila i frid,

du kommer alltid att saknas.

På väg mot mitt jobb på morgonen så var jag tvungen att åter ringa min veterinär.

Då svullnad i has uppstått igår hos älskade Ina.

Jag var tvungen att ta beslut.

Då specialisten på SLU ställt utom allt tvivel att det var en autoimmun sjukdom Ina har.

Immunmedierad polyartrit.

Ina har inte svarat på medicinering,

trots att dosen ökats till det dubbla.

Hon har nu gått på väldigt hög dos kortison i en vecka.

Veckan innan det på en hög dos.

Men Ina mår inte bra.

Jag har haft ont i mage o mått kasst varje dag jag är upp i henne.

Över att jag förstått att det bara finns en väg att vandra.

Nu har den dagen kommit då jag måste ta beslutet.

Jag har pratat med veterinär,

Ina ska få somna idag.

Det är det eller ännu högre dos kortison,

samt börja med cellgiftsbehandling.

Då kanske jag kan kpa ett par år max med Ina.

Men vad blir det för år,

blir det som hon är nu idag?

Svullnad som kommer o går,

en hund som lider som nu.

Nä...

Det är jag skyldig min älskade vovve.

Jag är skyldig att ta det ansvaret på mig o låta henne somna.

Jag kunde få öka dosen kortison o få en sista helg med henne.

Men hon mår verkligen skit,

så,

det skulle vara för min skull inte för min älskade Ina.

O för min skull,

det skulle bara bli lidande för hela familjen,

där även våra hundar inräknade.

Så jag är nu hemma,

ska ta tillvara på dessa sista timmar.

Jag o Ina har varit ut på isen o bara varit.

Min älskade lilla Ina

Isprommis, den sista <3

:'(

<3

Snart är det dags....

Älskade vän.

Trots att hon nu gått på högre dos kortison,

2 mg/kg så dök em/kväll svullnad upp på höger has igen.

Ont i magen o ångest o intuition som sagt att det är dags att förbereda sig har jag levt med i snart tre veckor.

Eller förnekelse kanske man kan kalla det.

 Mitt hjärta.

I morgon bitti innan jobbet är det bara att ringa veterinären igen.

Tappat muskler har hon gjort, gått ner 4 1/2 kg sedan vi var in till veterinär.

Fått en del muskelryckningar i kroppen,

flåsar, måste kissa flera ggr per natt, stirrig blick.

Men det värsta är att hon har fortfarande ont,

fast den höga dos kortison.

<3