Så här skulle jag önska jag kände mig mer <3

Hittat orsak eller vad man säger,

en förklaring kanske.

På precis hur/varför/som jag är.

Känns både trevligt o inte trevligt på samma gång.

Här är en länk till vad jag pratar om.

http://www.sensitiv-hsp.se/

Men det har gett svar på många saker.

O helt enkelt fått svar på varför o att jag inte är ensam :P

Vilket jag i o för sig inte trott,

men samtidigt aldrig känt att jag behövt veta det heller.

Där verkar det skilja sig lite på oss HSP:are.

Flera som man läser eller skriver med är oerhört tacksam för att få reda på att de ej är ensam,

de är inte knäppa o.s.v

Men så funderar jag på,

vad ger det mig att veta att jag tillhör denna kategorin av människor?

Just nu, ingenting...

Men kanske om jag tar o läser någon av de böcker som finns kanske jag kan avända det till att må bra,

utvecklas :D

O helt enkelt släppa viss av den dåliga energi som jag fångar upp olåter den påverka även mig negativt.

Jag accepterade för länge sen att jag är som jag är ;P

Att jag behöver tid för mig själv, detta oftast med djur o i natur.

Accepterat att det räcker med en person bland flera som strålar ut irritation/dåliga vibbar för att jag ska ha svårt att inte ha det trevligt.

Fast det är väl just detsom jag önskar bara kunde gå förbi mig, andra människors utstrålning.

Eller helt enkelt att människor kunde stråla ut mer glädje :D

Hm...

Det är vad jag insett att jag tagit mig.

Har bara på något vis följt med strömmen.

Strömmen av tävlingsmänniskor,

människor som jämför sig o sina prestationer.

Har tappat glädje o känsla för vad jag gör.

Vad som får mig att må bra.

Det braiga är just att jag insett det :D

Så nu har jag släppt på mycket.

Jag har två löpmål till nästa år.

Det ena är korta banan runt Blanktjärnarna o det andra är zombierun.

Blanktjärnarna för att det är helt underbar natur så önskar jag en liten förbättring på min tid förstås ;)

O zombierun, bara för att det verkar vara helt tokigt galet skoj :D

Sen i övrig så får jag se vad tiden o orken räcker till.

Jag har backat i löpningen,

jag har sprungit 15 km o vet att jag klarar det o vet att jag klarar längre nu.

Men det är inte det jag vill.

Jag vill hitta tillbaka då det var oerhört skönt att bara ge sig ut o springa.

Det finns inte nu, nu är det bara tjuren som sparkar mig ut,

o tur är väl det.

Idag blev det en 2km:s sträcka, likaså i lördags.

Planen är att jag ska hålla mig mella 2 km o 8 km hädanefter, beroende på hur dagen i övrigt känns.

Rädd att falla pladask o det har jag ju lovat mig själv att det inte ska ske igen.

O kan man inte hålla det man lovar sig själv, hur ska man då kunna hålla det man lovar någon annan?

Eller, det fula i kråksången är ju ändå att det är enklare att hålla vad man lovar mot någon annan än sig själv :S

Så har vi börjat på appellydnadskurs med båda hundarna.

Härliga människor o bra träning :D