Hämtat ur DN 

"Man kan nästan känna hur de måste ha vibrerat av passionerad kraft när de tittade på lägenheter tillsammans den där våren för några år sedan. Patrik och Jessica skulle flytta ihop. För tredje gången. När han beskriver deras oslagbara vi-känsla är det enda gången under intervjun han låter mjuk och avspänd på rösten: Det kunde fullständigt stråla om oss, säger han, det var enormt härligt!

Men alldeles nyss har två svettdroppar runnit ned för tinningen. Han har plötsligt rest sig och sagt "nej, nu måste jag gå ut och röka på det här". Då har han berättat någon av alla de kränkande episoder han var med om under de nio åren tillsammans med Jessica. Lika fantastisk, erotisk och symbiotisk som relationen stundtals kunde vara, lika obarmhärtigt fientlig kunde den bli på ett ögonblick. Om han ville prata allvar, kunde hon svepa ut genom dörren en kväll och meddela över axeln: "Du behöver inte ringa mig för jag ska ut och k....a." Sedan var hon borta till nästa förmiddag.Varför lämnade han henne inte? Att det var nödvändigt förstod Patrik inte förrän en psykiater och god vän till dem båda förklarade att Jessica sannolikt hade en personlighetsstörning som kallas borderline. Han fick rådet att rädda sig själv.

I höstas kom en bok ägnad dem som vet hur det är att leva med personer som har borderline - Farliga relationer? (Cura 2001). Där har Patrik anonymt bidragit med en kommentar om hur man tänker om partnerns labila känsloliv: "Det går nog över." Retrospektivt tvingas han dock konstatera: "Hoppsan, jag gick visst under". Och personen framför mig på konditoriet tycks ännu två år efter det sista försöket att separera ha djupa, själsliga hål. Kasten mellan å ena sidan känslorus och förhoppningar och å andra sidan kränkningar och förnedring har tagit hårt på självkänslan. Till slut var han som ett öppet sår som hon ständigt hamrade i, som han säger.

- Ju bättre vi hade det vid något tillfälle, desto säkrare att allt skulle braka i nästa stund, suckar Patrik. Det steg som är allra, allra svårast att ta för dem som lever ihop med någon som klassas som borderline är just att ge upp hoppet om att han eller hon ska "ta sitt förnuft till fånga". Fortsätter man att hoppas, blir försöken att göra slut som mozzarellaosten på en pizza - strängen går inte av. Den blir bara längre. Använd kniv och gaffel, råder terapeuterna som skrivit boken

Ändå vet de: helvetet kan börja efteråt. Precis som Patrik tycks ingen separera ostraffat från borderlinepersoner. I dag är det snudd på att han får dela vårdnaden om deras gemensamma döttrar. Varför stack du inte tidigare, undrar man - och ställer då samma fråga som hans vänner gjorde.

- Jag kunde inte, förklarar Patrik. Vi hade barn. Vi hade just köpt bostadsrätt. Jag älskade henne verkligen. Och jag visste absolut ingenting om borderline. Idag kan han allt om det som är typiskt för den personlighetsstörning som kallas borderline och visar sig främst i nära relationer. Som Jessicas oerhört instabila känsloliv. Att hon så aggressivt slog ifrån sig hans krav på gemensamt ansvar för relationen. Att hon kunde bli oresonligt rasande, nedvärdera honom totalt - men aldrig begripa att hon sårade. Den närhet och förtrolighet som ett par ska mötas i stressar borderlinepersoner till mycket primitiva försvar. Men det hade Patrik ingen aning om. Han var den som tog initiativ, lagade en festlig middag, tände levande ljus. Så småningom visste han redan när han stod vid spisen att han var med om att bygga upp en erotisk spänning - men att förväntningarna bara infriades ibland

- Plötsligt visade Jessica ett slags likgiltighet. En psykisk frånvaro som kunde börja med att hon blev småelak på ett konstigt sätt. Eller ringde en kompis. Eller la sig med en veckotidning. Själv fräste Jessica att det var han som var sur och inte ville ha något möte. Bye, bye! Och så kunde hon försvinna fysiskt.<br />Men att som sambo säga att det inte är okey att komma hem klockan elva på förmiddagen medan han väntat sedan kvällen innan - det mötte hon med hot och refererande till andras omdömen: &quot;Helena tycker du är helt psycho."Du, jag känner viktiga personer, så du ska passa dig j-ä-v-l-i-g-t noga" - Varje krav på att ta ansvar vändes på ett ögonblick, PANG! Som en överväldigande rekyl av konstigheter och anklagelser, säger Patrik. Småsaker jag gjort tidigare fick ofantliga proportioner.

Hur reagarade du på att hon pratade om att träffa andra män?

- Jag gick igång, så klart. Tog jag inte illa vid mig ökade trycket. Ren sadism. Det är knäckande att bli så hotad om och om igen. Och värdelöst att jag brydde mig över huvud taget! Men det gjorde jag. Jag blev helt försvagad, kunde göra vad som helst för att få ligga med henne. Det var som att ständigt drivas till ett bottenläge och sedan halas in igen på en tråd Medan Patrik tyckte han höll på med "närhetsskapande åtgärder" ansåg Jessica att han manipulerade för att få sex. Eller uppvaktade henne för litet jämfört med tidigare män. I hennes värld pågick ett krig mellan könen. I hans en obesvarad längtan efter litet naturlig respons på tvåsamheten. När de köpte bostadsrätten hade de bott i sär några år och haft det ganska bra. Patrik tänkte inte så mycket på att det ofta varit upptaget i telefon när han ringde. De flyttade in med barnen och allt. Det hade bara gått en månad när han ovanligt kraftfullt sa att han inte var beredd att tjafsa om en småsak. Då skrek Jessica &quot;jag är inte rädd för dig längre!&quot; Sedan satte hon sig med foton på tidigare pojkvänner, aggressivt frånvarande. Märkliga klick i telefonluren när han svarade, ett kärleksbrev till Jessica som låg helt öppet i hallen. Plötsligt insåg Patrik: Samtidigt som de flyttade in i nya lägenheten hade hon haft en älskare. Jaså har du läst brevet? Visst var det vackert, log Jessica och vände på klacken.

- Hon var helt utan samvete. Jag kände mig otroligt lurad. Blåst på fem år. Och som vanligt fick jag aldrig ett förlåt eller erkännande av att hon skulle sårat mig.

Nu kom svartsjukan. Jessica pratade öppet med älskaren i telefon. Eskapader med en av hans vänner uppdagades. Patrik bara grät. Hur kunde hon, som själv varit så svartsjuk, bli så likgiltig för andras behov av uppriktighet? Idag har han hört liknande beskrivningar. I boken säger en anonym borderlineperson till sin man: "Jag berättade inte att jag var otrogen, för jag litade inte på dig."

- Precis så är det, säger Patrik. Ord som tillit, förtroende, respekt blir lika betydelsefulla som i ett sånt här förhållande. Alla diskussioner om delat ansvar blev så där jobbiga, menar han, eftersom de kunde få Jessica att känna sig avslöjad. Och det är fruktansvärt för en människa med borderline: Innerst inne vet de att de varit taskiga. Men det är alltid någon annans fel.

Borderlinepersoner klarar sig ur situationerna genom förvrängningskampanjer som Patrik kallar dem. De manipulerar sanningen så att den passar de egna syftena. När han försökte ställa krav kunde han bemötas med långa haranger om hur jävlig han var, att han aldrig "såg" henne, hur illa han luktade, att det skulle bli skönt att få en riktig kuk i sig NU HÅLLER DU KÄFT! Just när jag tänkt fråga om han aldrig drivits till att slå henne, berättar Patrik hur han blev från vettet. Hennes provokation hade gått förbi hans spärrar. Slaget mot ryggen ledde till en polisanmälan.

De turerna pågår än i dag. Även det praktiska livet har brutits ned efter separationen. Patrik är utan egen bostad, är pappa på loven och varannan helg, tar tillfälliga jobb på ett bemanningsföretag. Då och då känner han hur relationen till barnen utsätts för sabotageförsök. Och vänner från förr kan berätta vad Jessica påstått om Patrik. Hans situation är en spegel av vad boken försöker beskriva: Förhållandet med en person med borderline kan faktiskt bli mer eller mindre farligt.

Hur kan man vara kvar och må så dåligt i en relation?

Patrik behöver inte fundera. Det har han gjort länge.

- Jag blev gradvis besatt av Jessica. Jag visste att hon kunde skicka upp mig i erotiska stratosfären Och när jag släpptes in var det paradiset. Fast hon gjorde det ju inte. Att hållas på halster, att kränkas, att aldrig uppnå harmoni ihop - förhållandet var som att ständigt ingå i ett flipperspel. - Till slut, när hoppet är borta, svarar man själv på borderlinemönstret. Man släpper allt bara för att få till det, fastän man vet att det går åt helvete. En gång när han tillfredsställt henne sa hon: Nu skulle du bra gärna vilja ha orgasm, va? Sedan vände hon sig om och somnade.

- Sådant kan man inte vara förberedd på. Det vore att ta kål på livskänslan.

Vilket ansvar hade han själv? Jo, det krävs två för att dansa tango, vet han. Som person är han för rättshaveristisk i sitt behov av upprättelse. Han är alltför bokstavlig - men också för hjälpsam och eftergiven. Och öppen för angrepp.

- Till slut blev jag både medberoende och sadomasochistisk. Ändå ser jag mig inte som en självplågartyp. Men jag är naiv, jag tror på löften. Och hela tiden hoppades Patrik, eftersom han fick en chans till. Perverst nog, förklarar han idag, vänjer man sig vid de ständigt upprepade besvikelserna. Dessutom har han tänkt på en annan sak: - Jag blev tillvand på de starka känslorna. De är svårare att lämna än man tror, oavsett vilka de är. Där kan jag känna en enorm saknad. - Sedan finns ett stort vemod över situationen eftersom vi har barn ihop. Och över att det nu bara är hat och avsky vid varje kontakt. Och någon upprättelse, i den meningen att hon uttrycker verklig ånger, lär jag aldrig få. "

Japp,

det var vad det blev dag:(

Suttit på föreläsning hela dagen,

väldigt intressanta ämnen,

men man rör sig så dåligt då:S

Synd att man inte får räkna milen:P

Jag har ju trots allt förflyttat mig från Arlanda hem idag:D

Jopp,

nu är det dags att lägga sig o läsa:)

Kramar...