Men det är klart det rör min fridtid o,

så egentligen spårade jag väl inte ur :P

Men jag beslutade ju mig för att ha lilla Pridan kvar,

satte mig ner kollade över hur många timmar man har/dygn,

fast det visste jag ju redan, men ändå,

fick ett perspektiv på det hela...

Inräknat att två av barnen börjat gymnasie,

inte behöver skjuts hit o dit längre,

ett barn kvar hemma på vardagarna,

resulterar faktiskt att det blir en hel del tid kvar till ingenting/ eller massor =D

Summa sumarum så blec det faktiskt så att tiden ska räcka till att ridutbilda min pålla, o jag hoppas verkligen att ridinstruktören som åker runt verkligen o blir kvar :)

+ Att tiden räcker till att jobba med min litta råtta,

o så småningom jobba in den lill lilla pållan :)

Så jag har börjat att ta lektioner på Pridan.

Otroligt roligt =) Jag älskar det,

o även om nu inte Pridan uppskattar det lika mycket som jag ännu,

så gillar hon det :)

Hon har börjat hitta takten i traven, börjar kunna orka hålla arbetstraven lite längre :P

Hon flyttar fint för skänkel..

Ja det är bara så roligt,

men vi blir inget dressyrtävlingsekipage, men det är väl inget vi har

tänkt oss heller ;P

Men någon hopptävling, det tror vi på =D

Lilla Ina jobbar vi på lite grann med, har mest tränat på skottfasthet o att leka..

Äntligen har vi hittat saker som hon verkligen vill leka med,

sånt som hon verkligen väntar på att FÅ leka med:)

Det känns gött..

Igår var så dags för hennes MH.

Jag är supernöjd,

Men en del moment var hon inte alls intresserade av,

avståndslek, hm, ja lite, kanske nästan, men nä, matte är bättre...

Så nä hon ville inte leka med denna okända människa....

Hon ville inte heller förfölja trasan som for sicksack där borta över stigen...

Men Dumpe var inga problem, lite konfunderad dock över att det bara hoppade upp en overall mitt på stigen ett par meter fram, men när hon klargjort att det bara var en tom overall, ja då tjavade vi fram o åter som om den inte fanns, skramlet likaså... O spökena, då stod hon vid mattes sida o talade om för dom att de inte hade något hos oss att göra. O hälsade dem sedan när vi tagit av luvorna :)

Japp jag är klart nöjd:)

Ja det gör det om man nu tänker efter lite....

Fast man är ju aldrig nöjd förstås, o absolut aldrig med sig själv/eller det man åstadkommer....

Skulle ju alltid kunnat vara/bli bättre....

Men varför?

Varför, kan man inte vara nöjd med det man lyckas med/ eller för den delen o misslyckas med....

(Finns de många som skulle säga det är uppfostran/föräldrarna som har gjort så att de är som det är, skulle kunna räkna upp ett xantal som säger/skulle säga så)... I negativ betydelse..

Hm, ja kanske....Men har vi inte ett eget val, vi är vuxna vi måste själv välja hur vi ska leva våra liv...

Sen finns det kanske ett enegansvar i att bryta ett mönster då som man inte tycker om.... Men då har de helt plötsligt inget eget ansvar utan de har fått detta dåliga beteende i arv, men spottar o svär över de som de har fått det från...Har de tänkt på att morgondagen kommer dem i kapp o deras barn kanske o har ärvt...

Jag ogillar detta med denna bitterhet, som föder avund/svartsjuka o ovänskap...

Men som jag skrev tidigare, man väljer själv hur man vill leva. Vill man så vara bitter i den lilla stund man har, föda det vidare o ge sina barn/vänner denna bitterheten, ja vad kan jag göra...

Jo, jag har kollat in mig själv, beslutat mig för att jag vill inte ha någon del av bitterhet, mitt liv o min tid till mina nära o kära (innefattar allt levande o icke levande för den delen) är alldeles för kort/liten så jag tänker inte äta den delen av kakan, bitterhetens kaka pratar jag om..

Jag vet att denna bitterhetens kaka kommer att bli mycket större p.g.a detta, men jag tänker fortfarande inte luras till att äta av den.

O om jag skulle råka luras i en bit, så litar jag på mina nära o kära att de ser till så jag spottar ut den, eller åtminstonde skäljer ner den lilla biten med mjölk, så den neutraliseras.....

Men tillbaks..

Om man inte misslyckas hur ska man då kunna bli bättre???

Klart man kan bli bättre även om man inte misslyckas, men jag tror det går snabbare/bättre om man törs att misslyckas...

Eller om allt är perfekt, finns det då något att kämpa för?

Att förbättra, NÄ...

Så fortsätt att vara -ej perfekta, misslyckas..

O lär av det hur man gör till nästa ggr

Vi tjänar alla på det

<3 <3 <3